Tesen lyder:
Anledningen till att nationalistiska/fascistiska åsikter vinner mark är för att människor alltid längtar efter ett tydligt ledarskap, vilket fascistisk ideologi erbjuder, samt har en längtan efter samhörighetskänsla och tro på vackra föreställningar om sitt eget ursprung - vilket nationalismen erbjuder. Kort sagt, alla vill ha en hjälte att se upp till (ledaren) och alla vill vara en hjälte (ärofullt förflutet). Därför är nationalism/fascism så attraktivt.


Jag har ingenting emot Sverige. Sverige är mitt hemland, där jag har min släkt, där min kultur härstammar och där jag har växt upp och levt i sjutton, snart arton år. Men att säga att Sverige är mitt land, att endast jag som svensk har rätten att leva här, men att människor utan svenskt påbrå ska drivas ut ur vårat land, är fel. Personligen vet jag att jag inte vill leva i Sverige för resten av mitt liv. Därav är jag mer än nöjd med den möjligheten jag faktiskt har till att kunna byta land. En möjlighet som jag tycker att alla människor ska vara berättigade till. De folkslag som lider av svält, arbetslöshet och blir hunsade av sina makthavare, eller ignorerade totalt, bör ha mer än rätt till att kunna byta land. Man kan inte själv styra över vart på jorden man ska hamna. Därför ska ingen heller ha rätten att styra över vart man ska flytta.

Att vilja bevara svensk kultur, att hålla fast vid dalahästar och folkdräkter är helt okej. Att älska sitt land över allt annat, att vara sann patriot, är helt okej. Men att tro att man skapar ett bättre land genom att inte blanda olika folkslag, är inte helt okej. Jag tror snarare att man kan skapa en bättre värld genom att blanda kulturer med varandra. I början kanske viss förvirring och även konflikter uppstår, men i det långa loppet tror jag att det är det enda sättet vi kan döda alla fördomar på. Genom att se andra "världar" på nära håll, ökar förståelsen.

1789 var det stor revolution i Frankrike och ur revolutionärerna föddes nationalister. Genom att ge alla människor samma rättigheter, ville man även skapa en nationell gemenskap. Där kan jag förstå hur man tänkte, då jag tycker att alla människor självklart ska ha samma rättigheter. Att detta leder till en gemenskap inom nationen, är väl kanske ingenting som jag har belägg för att säga, men jag tror att det gör det. Sedan att nationen endast ska innefatta den ursprungliga befolkningen, är verkligen ingenting jag förespråkar.

Populistiska partier som blir etablerade genom att ta upp frågor som många människor kan känna igen sig i, problem de vill ha lösta, kan vara ganska farliga. Sverige Demokraterna är ju ett så bra exempel på detta. Ett parti som inte ens har underlag för allt dom säger, som vräker ur sig förvrängda och vinklade saker stup i kvarten. Många lyssnar till detta, och kanske tyvärr även ger dem sitt stöd, för att dom håller med. Folk som inte vet bättre, som inte förstår hur ogrundat och vinklat det egentligen är, det är dom som omedvetet för partier av detta slag framåt. Dessa partier kan bli farliga för samhället om dom lyckas få med sig tillräckligt många, utan att egentligen föra någon speciellt bra politik. Även om väljarna till dessa partier håller med i partiets huvudfråga, varför är det ingen som ifrågasätter den övriga politiken? Var finns den? Troligtvis inte överhuvudtaget. I alla fall inte på ett bearbetat och genomtänkt sätt.

Svara på följande fråga:
Om du likt sydamerikas ledare och folk skulle använda dig av socialistiska idéer för att bygga din egen ideologi, vilka delar skulle du anamma, och vilka delar skulle du dissa?

Socialismen är i grund och botten en fin tanke, på många plan. En fin tanke som dock i vissa fall kan bli något orealistisk. Enligt socialismens ursprungliga tankar så strävar man efter ett utopiskt samhälle där ingen jord ägs av någon och allt som marken producerar, ska fördelas jämt till alla som behöver. En tanke som denna låter i mina öron väldigt bra, men enligt mig så är det totalt ologiskt att det faktiskt skulle vara möjligt att få ett sådant system att fungera. Extrema socialister anser att vi inte ska ha någon stat över huvud taget, att folket själva ska styra, och det är också en tanke jag inte stödjer. Jag tror att det skulle uppstå kaos om vi inte hade någon som visade oss vägen och gav oss hjälp i rätt riktning. Jag håller med Eduard Bernstein när han menar att proletariatets diktatur inte går att införa, med tanke på att de olika yrkesgrupperna har olika levnadssätt och olika anspråk på livet.

Jag tror inte heller på att man ska skapa förändring genom våldsamma revolutioner. Eller, på ett sätt så gör jag faktiskt det, med tanke på att vissa förhållanden kräver så stor ändring, så snabbt, att folket kanske måste bruka våld i någon form, mot makthavarna, bara för att lyckas bli sedda och hörda, helt enkelt. Men om man lyckas skapa en stadig grund i samhället, med goda och rättvisa rättigheter för alla (lättare sagt än gjort, kanske, men ändå.) så kanske man till slut har lyckats få levnadsförhållanden som är hållbara i längden, genom att skapa reformer och dylikt. På så sätt tror jag att man på sikt kan undvika våldet och revolutionerna.

Socialismens grundtanke säger att man ska ha tilltro till folkets, dvs. alla människor tillsammans, förmåga att lösa problem, både inom ekonomin och politiken. Jag anser det vara viktigt att alla människor får göra sin röst hörd på något plan, t.ex. genom allmän rösträtt. Om det sedan är "arbetarklassen" som utgör en majoritet så kommer ju deras röster bli hörda på så sätt.
Enligt det socialistiska sättet att tänka, ska arbetets vinst gå tillbaka till arbetarna. I den frågan står jag på den socialistiska sidan, då det i mina öron låter fullständigt rimligt att man ska få lön för mödan. Högt uppsatta personer ska inte få rätten att roffa åt sig de stora vinsterna, då det inte heller är dem som utför grovarbetet. På så sätt tror jag även att man kan minska klasskillnaderna i samhället. Följer man dessa tankar så är det inte lika självklart att proletariatet ska ha det "dåligt" ställt.

"Att ta från de rika och ge till de fattiga" är en catchig slogan, men kanske inte så realistisk. Är man rik så ska man självklart inte behöva skämmas över det, eller på något sätt antas vara överlägsen. Väljer man att utbilda sig till kirurg, istället för städerska, ska man självklart belönas för det. Men de människor som aldrig får en möjlighet till utbildning, de som inte har något annat val än att stanna kvar i "bottenskiktet" bör, enligt min mening, få hjälp i ekonomiska frågor, och även eventuell hjälp med utbildning. Men precist hur detta ska gå till kan jag dock inte svara på.